Vid dimensionering av skruvförband räknar man normalt med samverkan mellan skruvarna i förbandet. I ett verkligt förband kan en av skruvarna bli överbelastad i ett tidigt skede, innan övriga skruvar medverkar väsentligt i kraftupptagningen. Det kan bero på glapp mellan skruvar och grundmaterial i skjuvbelastade förband, ofullkomligheter i passningen, och i praktiken ofrånkomliga skillnader i förspänningen av skruvarna.
Kravet på erforderlig seghet är särskilt viktigt i skjuvbelastade förband med flera skruvar i rad och i dragbelastade förband. Om skruvarna inte har erforderlig duktilitet för att medge en utjämning av lasten mellan skruvarna kan en “blixtlåseffekt” uppkomma. Den bristfälliga segheten kan bero på att skruven i sig har låg seghet, eller att gängan inte är jämstark med skruvstammen så att brottbeteendet blir så kallad gängstrippning.
Ett exempel är ett skruvförband med 10.9-skruvar som blivit överbelastat vid ett haveri och med gängstrippning som följd. Skruvar och muttrar i hållfasthetsklass 10.9 enligt standarderna SS-EN 14399-3 och 14399-4 uppfyller erfarenhetsmässigt inte kravet på gängstyrka i gängan.
För att undvika blixtlåseffekt behöver skruv med mutter ha en viss deformationsförmåga utan avsevärd kraftminskning innan brottet sker. Vid dragbelastning till brott av en skruv i hållfasthetsklass 10.9 med tillhörande mutter enligt SS-EN 14399-3 eller -4 är deformationsförmågan typiskt liten innan brottet sker, typiskt genom gängstrippning.
Ett sätt att uppnå jämstyrka i gängan är att använda muttrar som är minst lika höga som skruvdiametern. Produkter enligt SS-EN 14399-10:2009 med mutter typ HRD uppfyller kravet.